Kapitel 15: Du och jag mot världen

Tiden efter Brooke sagt åt Nathan att lämna henne för gott hade inte varit lätt. Hon kunde inte förstå hur naiv hon varit som trott på honom. Hon kände sig svag och ynklig av att ha blivit manipulerad. Bara tanken att hon trott att det de hade var äkta kärlek var rent sagt skrattretande. Alla stunder de haft tillsammans betydde ingenting. Allt Brooke kände för Nathan nu var inget annat än ett stort hat. Hon hade lämnat mycket för hans skull, men hon lovade sig själv att aldrig värdesätta en man framför hennes eget liv. Ingen skulle minsann få bestämma över henne längre. Det Brooke inte märkte var den mur hon började bygga upp framför sitt hjärta. Hon stod framför fönstret och såg hur höstregnet öste ner medan hon höll en hand över hennes höggravida mage.
- Snart lilla vän får jag äntligen träffa dig. Jag ska skydda dig mot allt ont här i världen, sa hon och log mot magen.
Som svar fick hon en spark inne i magen.

Hon vände sig om när kände lukten av mat på köksbordet.
- Mm, det luktar ljuvligt Noen, sa Brooke och satte sig ner på stolen.
- Jag förstod att du skulle tycka det. Ikväll blev det veggierullar och till efterrätt blir det pumpapaj.
- Du vet då hur du skämmer bort mig. Vad skulle jag göra utan dig här? Du har verkligen varit till stor hjälp med allt.
- Äh, jag gör ju bara det som vem som helst skulle göra.
- Vem som helst skulle inte ställa upp lika mycket som du. Noen, tack för att du finns här hos mig.
Han tittade generat ner på sin tallrik.

Efter middagen började Brooke måla medan Noen tog hand om trädgården. Han hade hunnit fått upp växthuset precis innan den kalla höstkylan kom, så alla växterna klarade sig. Noen höll på för fullt med att dra bort ogräset och såg inte växten som dök upp bakom honom. Han vände sig om när han hörde sin syster prata.

- Noen kom hem nu. Du har varit här uppe alldeles för länge. Kom hem innan det är försent.
- Taia, vad gör du här?
- Jag försöker övertala dig att komma hem.
- Jag kan inte komma hem nu. Jag kan inte överge henne.
- Noen vi hör inte ihop med simmar. Det är inte ens meningen att du ska vara här uppe. Har du ens berättat för henne? sa Taia irriterad.
- Nej, det har jag inte gjort än. Jag vill inte oroa henne, sa Noen och tittade sorgset ner i marken.

- Inte oroa henne?! Men du klarar av att vi oroar oss för dig. Är det inte lite dubbelmoral du har! Vad är det som ens är så himla speciellt med henne?!! Hon är ju bara en naiv sim, inget mer. Såg allt hur godtroget hon litade på den där Nathan. Vem som helst kunde ju se tecknen!
- Kärleken gör en blind ibland Taia.
- Med blind menar du väl ändå dum.
- Skärp dig nu. Du skulle bara se hur vacker hennes aura är. Då skulle du förstå vilken underbar person hon är.
- Aura?, sa Taia och himlade med ögonen. Jag har mest sett hur hon bossar runt dig.
- Hon vet bara vad hon vill ha. Hon är en mjuk, härlig och underbar sim.
- Hmm, det låter som att du är kär i henne.
- Kär? Jag? Nej jag är bara hennes vän som ser henne för den hon är, sa Noen men kände innerst inne att det var en lögn. Han hade blivit förälskad i henne första gången han såg henne stå där på tomten i hennes blommiga klänning och rosa tights. En syn för gudarna enligt honom. Han visste dock att en sim och en plantsim inte hörde ihop. Det skulle aldrig gå men han kunde inte släppa de känslor han hade för Brooke.

- Om du säger det så. Men kom hem nu.
- Jag kan inte har jag ju sagt. Vänta jag hör nån komma. Vi får prata mer sen.
- Som du vill...sa Taia och försvann.

Just då kom Brooke in med ett uttryck av smärta i ansiktet.
- Vattnet har gått, fick hon till slut fram.
- Va? Har det gått? Men det är ju två veckor kvar.
- Säg det till ungen, sa Brooke och försökte le trots smärtan.
Noen plockade fram mobilen och ringde en taxi.

Några timmar senare var de hemma med lilla Mikasa. De både stod framför spjällsängen och beundrade det lilla knytet. Brooke förstod inte att det här barnet var en del av henne och att det nu  inte fanns något viktigare än att göra så att hennes dotter får en bra uppväxt.