Kapitel 15: Du och jag mot världen

Tiden efter Brooke sagt åt Nathan att lämna henne för gott hade inte varit lätt. Hon kunde inte förstå hur naiv hon varit som trott på honom. Hon kände sig svag och ynklig av att ha blivit manipulerad. Bara tanken att hon trott att det de hade var äkta kärlek var rent sagt skrattretande. Alla stunder de haft tillsammans betydde ingenting. Allt Brooke kände för Nathan nu var inget annat än ett stort hat. Hon hade lämnat mycket för hans skull, men hon lovade sig själv att aldrig värdesätta en man framför hennes eget liv. Ingen skulle minsann få bestämma över henne längre. Det Brooke inte märkte var den mur hon började bygga upp framför sitt hjärta. Hon stod framför fönstret och såg hur höstregnet öste ner medan hon höll en hand över hennes höggravida mage.
- Snart lilla vän får jag äntligen träffa dig. Jag ska skydda dig mot allt ont här i världen, sa hon och log mot magen.
Som svar fick hon en spark inne i magen.

Hon vände sig om när kände lukten av mat på köksbordet.
- Mm, det luktar ljuvligt Noen, sa Brooke och satte sig ner på stolen.
- Jag förstod att du skulle tycka det. Ikväll blev det veggierullar och till efterrätt blir det pumpapaj.
- Du vet då hur du skämmer bort mig. Vad skulle jag göra utan dig här? Du har verkligen varit till stor hjälp med allt.
- Äh, jag gör ju bara det som vem som helst skulle göra.
- Vem som helst skulle inte ställa upp lika mycket som du. Noen, tack för att du finns här hos mig.
Han tittade generat ner på sin tallrik.

Efter middagen började Brooke måla medan Noen tog hand om trädgården. Han hade hunnit fått upp växthuset precis innan den kalla höstkylan kom, så alla växterna klarade sig. Noen höll på för fullt med att dra bort ogräset och såg inte växten som dök upp bakom honom. Han vände sig om när han hörde sin syster prata.

- Noen kom hem nu. Du har varit här uppe alldeles för länge. Kom hem innan det är försent.
- Taia, vad gör du här?
- Jag försöker övertala dig att komma hem.
- Jag kan inte komma hem nu. Jag kan inte överge henne.
- Noen vi hör inte ihop med simmar. Det är inte ens meningen att du ska vara här uppe. Har du ens berättat för henne? sa Taia irriterad.
- Nej, det har jag inte gjort än. Jag vill inte oroa henne, sa Noen och tittade sorgset ner i marken.

- Inte oroa henne?! Men du klarar av att vi oroar oss för dig. Är det inte lite dubbelmoral du har! Vad är det som ens är så himla speciellt med henne?!! Hon är ju bara en naiv sim, inget mer. Såg allt hur godtroget hon litade på den där Nathan. Vem som helst kunde ju se tecknen!
- Kärleken gör en blind ibland Taia.
- Med blind menar du väl ändå dum.
- Skärp dig nu. Du skulle bara se hur vacker hennes aura är. Då skulle du förstå vilken underbar person hon är.
- Aura?, sa Taia och himlade med ögonen. Jag har mest sett hur hon bossar runt dig.
- Hon vet bara vad hon vill ha. Hon är en mjuk, härlig och underbar sim.
- Hmm, det låter som att du är kär i henne.
- Kär? Jag? Nej jag är bara hennes vän som ser henne för den hon är, sa Noen men kände innerst inne att det var en lögn. Han hade blivit förälskad i henne första gången han såg henne stå där på tomten i hennes blommiga klänning och rosa tights. En syn för gudarna enligt honom. Han visste dock att en sim och en plantsim inte hörde ihop. Det skulle aldrig gå men han kunde inte släppa de känslor han hade för Brooke.

- Om du säger det så. Men kom hem nu.
- Jag kan inte har jag ju sagt. Vänta jag hör nån komma. Vi får prata mer sen.
- Som du vill...sa Taia och försvann.

Just då kom Brooke in med ett uttryck av smärta i ansiktet.
- Vattnet har gått, fick hon till slut fram.
- Va? Har det gått? Men det är ju två veckor kvar.
- Säg det till ungen, sa Brooke och försökte le trots smärtan.
Noen plockade fram mobilen och ringde en taxi.

Några timmar senare var de hemma med lilla Mikasa. De både stod framför spjällsängen och beundrade det lilla knytet. Brooke förstod inte att det här barnet var en del av henne och att det nu  inte fanns något viktigare än att göra så att hennes dotter får en bra uppväxt.

Kapitel 14: En inre styrka

Det knackade på ytterdörren och Brooke skuttade glatt fram till dörren i sin nya klänning. Nathan hann nätt och jämnt komma innanför dörren innan hon kastade sig över honom med kyssar.
- Vad jag har saknat dig, sa Brooke och smekte honom över kinden.
- Jag har saknat dig också. Jag blev inte alls glad när de förlängde min affärsresa, men det var inte mycket jag kunde göra åt det. Men jag ser att du har hållit dig sysselsatt. Du fått till en fin entré därute.
- Ja, visst har jag. Fick kämpa lite innan jag blev helt nöjd.

- Men du jag har något att visa dig, sa Brooke log ett stort leende.
Hon tog tag i Nathans händer och ledde honom mot dörren.
- Du måste blunda först.
- Ok, jag blundar, sa Nathan och gick sakta in i rummet.
- Nu får du titta.
Nathan öppnade upp sina ögon och det han fick se framför sig, var han inte alls beredd på. Han stod där helt förstenad utan att säga något.

- Nathan...hur är det?
- Brooke du är väl ändå inte...? Säg att du inte är det??
Brooke förstod inte alls varför Nathan såg så förtvivlad ut. Det var ju inte så hon föreställt sig hans reaktion. Han skulle ju bli lika glad som henne. Hon sa lite försiktigt att de väntade barn och hon kunde se att Nathans förtvivlan förvandlades till ren och skär ilska istället.
- HUR KUNDE DET HÄR HÄNDA?! VI VAR JU NOGA MED ATT SKYDDA OSS...!! ÄR DU SÄKER DET ÄR MITT? DUM FRÅGA, KLART DET ÄR MITT! MEN VA FAN BROOKE. DET HÄR FÖRSTÖR JU ALLT.

Brooke tog ett steg bakåt medan Nathan fortsatta prata. Hon hade aldrig sett den här sidan av honom förut. Hon visste inte hur hon skulle hantera det, men ju mer han fortsatte mala på desto mer smärta kände Brooke i sitt hjärta. Hon kunde känna för varje elakt ord han sa hur en bit av hennes hjärta gick sönder. Hon blev helt oförmögen att säga något och bara stod där. Hon kunde känna tårarna bränna bakom ögonlocket. Vart fanns hennes charmiga Nathan...

- Brooke, lyssnar du på vad jag säger, sa Nathan och skakade om henne. Du måste göra abort. Jag ringer mottagningen direkt. Han plockade upp sin mobil och slog in numret.
Abort? Ska jag ta död på vårt barn..? Det liv vi skapat tillsammans...Hur kan han ens säga så.
- Nej, sa Brooke lågt.
- Vad säger du? Du måste prata högre.
- Jag sa NEJ! Jag tänkte inte ta död på vårt barn, sa Brooke medan tårar rann nedför hennes kinder.
- Vadå nej! Du har inget val i det här. Jag tänker inte ha fler barn. Min fru väntar redan på en till unge.
Va? Hans fru väntar barn...men han skulle ju skilja sig...hur kan hon vänta barn? om inte..
Hela Brookes bild om Nathan rasade samman. Mannen som nu stod framför henne var inte alls samma man som hon träffade hemma i Bridgeport. Eller var det så här han egentligen var men inget hon lagt märke till tidigare.

-Ja, hallå jag skulle vilja boka en tid för abort omgående, sa Nathan till personen på andra sidan luren.

Tänker jag verkligen låta honom få bestämma över mig mer?
Utan någon tvekan längre gick Brooke fram till Nathan och tog av honom telefonen och stängde igen den.
- Jag ska behålla barnet, sa hon medan hon stod helt rakryggad.
- Du kan ju inte mena allvar Brooke.
- Jo, jag ska behålla det.
Nathan förstod inte vart den här starka sidan kom ifrån. Han hade aldrig sett henne så bestämd, men han visste hur kunde få henne att ändra på sig.
- Det är antingen mig eller barnet, sa Nathan och hånlog.
Brooke tittade på mannen hon hade älskat över allt annat och lade sedan en hand på magen.
- Jag väljer barnet, sa hon med en bestämd min.
- Väljer du barnet framför mig? sa han chockat.
- Ja, jag väljer barnet. Du kan gå hem till din fru! Jag behöver inget från dig längre...dyk inte upp här nå mer. Bara gå härifrån. sa Brooke pekade mot dörren.
Nathan kunde inte tro sina öron. Han blev dumpad av Brooke, den hopplösa romantikern.

Han gick därifrån och förstod inte varför han hade ödslat sin tid på henne. Aja, han hade ju alltid Angelica och Joana. Brooke hade försäkrat honom om att hon inte skulle begära något mer från honom och inte berätta för hans fru om de.

Mannen Brooke älskat lämnade henne nu för alltid. En tomhet fyllde hennes hjärta även om hon visste att det var rätt beslut. Hon hade till slut öppnat upp ögonen och fått sett hans rätt jag. Hon kände sig dum som blivit lurad av hans charmiga sätt. Hon såg honom köra därifrån innan hon gick in till köket och satte igång radion, låten som spelades fick henne att börja gråta. Den stämde så väl in på hennes liv just nu.

These Days - Three Doors Down

Kapitel 13: Små rosa moln

Noen blev lite skrämd över Brookes beteende. När hon kom ut från badrummet hade hon glatt kramat om honom och till med gett honom en puss på kinden.  Sedan hade hon studsat förbi honom. Nu fyra timmar senare lyssnade hon inte på annat än sånger om kärlek medan hon dansade. Noen skakade bara på huvudet medan han tittade på henne.

Mitt i dansen fick Brooke syn på Noen.

- Kom hit och dansa med mig.

Utan att ens hunnit tänka blev han indragen till dansen.

- Åh, den här låten. Den får mig alltid att tänka på Nathan, sa Brooke och slöt ögonen.

I knew I loved you - Savage Garden

När låten tog slut avbröt Brooke dansen och sa att hon behövde shoppa lite kläder, både till henne och bebisen. Hon måste ju även ordna ett barnrum och det ska fyllas med allt man kan behöva för den kommande bebisen. Noen försökte protestera och menade att hon gick lite för fort fram, men hon viftade bara bort det. 6 timmar senare stod de nu i hallen och tittade på allt som köpts. Brooke kände sig stolt över sina inköp medan Noen återigen skakade på huvudet. 

- Imorgon får vi inreda barnrummet, sa Brooke och log.

- Brooke tycker du inte det kan vänta lite?

- Vänta med det? Jag måste ju ställa in möblerna och jag vill visa Nathan det när jag berättar för honom om nyheten. Visst är den här klänningen fin sa hon och snurrade runt.

- Jo, den är fin på dig. Men ska du inte ta det lite lugnt ändå? sa Noen lite bedjande.

- Struntprat. Måste ju passa på nu när jag har energi för det, sa Brooke och gäspade. Jag är visst lite trött, tror jag ska hoppa i säng nu. Men vi ses imorgon och tack för hjälpen idag. Godnatt, sa hon och gav honom en kram.

Kvar stod Noen och kände sig orolig över Brooke. Han var givetvis glad att hon tagit graviditeten bra men allt gick lite för fort fram. Han undrade om det varit en bra idé att berätta att hon väntade barn. Han skulle kanske ha väntat, för just nu syns det inte på henne. Han var även orolig vad som väntade henne med Nathan. Men oavsett vad som sker skulle han finnas där för Brooke och det kommande barnet men han hoppades innerligt på ett lyckligt slut. Noen bestämde sig för att vila han också. Morgondagen kunde ju bli lika energisk som denna. 

Nästa dag var de i full gång med att inreda barnrummet. Att bara bestämma vilken tapet som skulle vara där hade tagit 2 h för Brooke. Men med tapeten uppe var det bara att möblera. Noen fick flytta möblerna hit och dit innan hon blev nöjd med placeringen.

- Det här tror jag blev riktigt bra, sa Brooke nöjt.

Noen pustade ut och satte sig i gungstolen. 

- Jag måste bara få vila en stund nu, sa han och slöt ögonen. Inom kort somnade han.

Brooke gick fram till honom och strök han försiktigt över håret. Hon tyckte han såg så fridfull ut. Han hade verkligen varit till stor hjälp för henne och hon var tacksam att han var här hos henne. Nu när han varit hos henne hade hon inte känt sig ensam och hon hade till och med inte tänkt på Nathan lika mycket som hon brukade. Fast hon förstod fortfarande inte varför han inte tyckte om Nathan. Hon avbröts av i sina funderingar när telefonen ringde i köket. Hon skyndade sig dit eftersom hon inte ville väcka Noen. 

- Hej! Det är Brooke.

På andra sidan luren var det Nathan och Brooke kände hur hennes hjärta tog ett extra skutt. Hon fick veta att Nathan skulle komma till henne om knappt två timmar. Han stod på flygplatsen nu och väntade på en taxi. 

När de avslutade samtalet visste Brooke inte riktigt vad hon skulle ta sig till, hon var så upprymd att hennes Nathan skulle komma. Hon stod alldeles still en stund när alla hennes känslor för honom bubblade upp till ytan. Hon skulle snart få berätta om deras väntade barn. Hur hon skulle berätta det visste hon inte men det skulle ordna sig när han väl var här. Han skulle bli så glad över det att han genast skulle lämnade sin fru. De två skulle äntligen få leva tillsammans. Brooke såg en massa lyckliga stunder med de framför sig. Snart är det äntligen bara vi. Kan inte tiden gå fortare.

Kapitel 12: Ett nytt liv

- Brooke, jag vet inte hur jag ska säga det här. Du som nyss släppt in mig i ditt liv. Men jag kan inte hålla tyst om det här. Nej så kan jag inte säga...Noen gick fram och tillbaka medan han pratade lågt för sig själv. Han hade ingen aning om hur han skulle berätta det. Han försökte förgäves få fram rätt ord, men inget kändes riktigt rätt. Varför måste han berätta det? Kan han inte bara låta henne märka det själv...

Noen morskade upp sig och gick med långa kliv fram till Brooke. Han satte sig ner på en solstol bredvid henne.
- Du Brooke...sa han tvekande.
- Aa, vad är det?
- Nej, det var inget.
En titt på Brooke och orden försvann för honom. Han kunde inte berätta det. I alla fall inte just nu. Det kunde vänta till ikväll eller...?

Brooke märkte av hur annorlunda Noen betett sig under dagen. Han verkade mer stel och obekväm på något vis. Hon hade ingen aning vad han tänkte på men det skulle hon ta reda på under middagen. Hemma fokuserade hon sig på att sköta om grönsakerna medan Noen vilande. Att vara ute i solen hela dagen tog på hans krafter. Brooke hade fortfarande inte vant sig vid hans sätt att vila, men sen var han ju inte en vanlig sim heller.

Middagen kom men ingen av de sa något. De bara åt under tystnad trots den klara spänningen som hängde i luften. Till slut gav Brooke upp reste sig upp från stolen.
- Vad är det med dig idag egentligen?

- Vad menar du? sa Noen utan att titta henne i ögonen.
- Du vet vad jag pratar om. Du är ju alldeles stel av någon anledning. Säg bara vad det är.
- Du är gravid! utbrister han.
Va? Hörde jag rätt? Gravid? Va?
- Vad är det du säger. Jag är inte gravid heller! Var har du fått det ifrån? sa Brooke och tittade konstigt på honom.
- Du vet hur bra kontakt vi plantsimmar har med växter och djur. Av att bara ta på en växt kan vi genast veta hur den mår och när jag hjälpte dig upp ur bassängen idag kände jag ett liv som håller på att utvecklas i din mage.
- Du menar alltså att du kände ett liv i min mage enbart genom att ta i min hand? Är du medveten om hur konstigt det där låter. Jag har märkt att djur verkar flockas kring dig men det här har jag svårt att tro på.
- Ta ett graviditetstest så ska du få se att jag har rätt.

Med en viss övertalan fick Noen Brooke att gå med på att ta ett graviditetstest. Han stod utanför badrumsdörren och väntade på att fem minuter skulle gå. Brooke hade låst honom ute. Hon envisades med att få se resultatet ensam.

Tankarna gick däremot runt för henne. Tänk om Noen har rätt? Är jag gravid? Nej det kan jag inte vara. Vi har ju varit noga med att skydda oss. Men tänk om jag är det? Hur ska vi göra då? Han har ju fortfarande inte gjort slut med Olivia. Men om jag väntar vårt barn så borde det väl ändå påskynda den processen. Tänk att det kan finnas ett liv i min mage som vår kärlek har skapat.
Brooke började le av den tanken. Det kanske inte vore så dumt att vara gravid trots allt. Hon räknade ner sekunderna.
- tio, nio, åtta, sju, sex, fem, fyra, tre, två ett...
Hon gick sakta fram till graviditetstestet och lyfte upp det från handfatet. Hon tog ett djupt andetag och tittade sedan ner på resultatet. Det visade klart och tydligt att hon var gravid. Hon väntade Nathans barn. Det som återstod nu var att berätta det för honom. Det fick givetvis vänta tills han kom hem från sin affärsresa. Bara två dagar kvar nu. Om två dagar skulle Brooke få se om Nathan blir lika glad som henne för deras väntade barn. Inte för att det låg i hennes natur att oroa sig över hans reaktion. För enligt henne kunde han ju inte bli annat än glad eller?

Kapitel 11: En början på en ny vänskap

- Men du sa ju att du skulle komma hem.
... .... ..... ..........
- va en till affärsresa. Kan de göra så?
... .... ...........
- Jo jag förstår men jag hade ju planer för oss ikväll.....vi skulle ju till...
......
- Jag älskar dig också...puss

Brooke lade på luren med en djup suck. Hon skulle få vänta ännu längre tills hon skulle få träffa Nathan.  Dumma affärsresa.....varför kan de inte skicka någon annan än Nathan...dumma nathan. Hon satte sig ner i soffan med en duns.
- Jaha vad ska jag hitta på att göra själv, sa Brooke högt för sig själv. Hon klev upp från soffan och vände sig mot fönstret.
Men gud är han fortfarande därute...! Att han inte ger sig...

Med bestämda steg gick hon ut till honom.
- Kan du inte bara låta mig vara?
Plantsimmen ignorerande kommentaren och sa; Nathan kommer inte hem va? En till affärsresa antar jag. Hur vet han det? Han kan ju inte ha hört det?
Brooke blev helt ställd av det han sa.

Han fortsatte att prata.
- Jag vet att du inte vill höra att Nathan inte är bra för dig. Men det jag säger är bara för ditt bästa. Som jag har sagt till dig förut har du en helt underbar aura omkring dig vilket inte alls passar med Nathans aura. Jag är inte din fiende Brooke, jag är din vän.
- Du säger att du är min vän, men hur kan du inte se att Nathan är bra för mig?
- För jag känner igen den typen av aura han har omkring sig och det är ingen person man vill ha nära sig. Jag vet att du har svårt att se det men jag vill att du ska öppna upp dina ögon.

Plantsimmen försökte förklara för Brooke att han var hennes vän. Det kändes som att han höll på förgäves och hans hopp sjönk mer och mer.
- Jag vet inte hur jag mer ska förklara det för dig, sa plantsimmen och suckade djupt.

Brooke stod och funderade en stund innan hon till slut sa:
- Eftersom Nathan inte är här för att hålla mig sällskap och att jag just nu inte har något nytt fall på gång så kan jag tänka mig att fördriva tiden med dig. MEN och jag menar MEN...du får lova att inte säga något mer om Nathan. Gör du det får du genast gå. Är du med på det?

Det var inte riktigt det plantsimmen hade tänkt sig men han fick lov att ta det lilla hon gav om han skulle få en chans att börja umgås med henne. Därför accepterade han det.

Det första som stod på listan var att skaffa riktiga kläder till honom. Brooke gick inte med på att han skulle gå omkring med enbart löv på sig om de skulle börja umgås. Efter om och men kom han fram ur provhytten.

- Det känns väldigt konstigt att ha så här mycket på mig. Det skaver nästan.
- Sluta klaga och låt mig få se.

- Hmm, jeansen ser bra ut men jag tror inte på den där tröjan. Gå och prova det andra.

- Vad är det där? Det där lade jag aldrig fram åt dig, sa Brooke med avsmak.
- Jag såg det på en kläddocka och tyckte det var fint. Känns naturligt på något vis.
- Det kommer inte på frågan! Gå in och byt om till det jag valde åt dig. Det där såg bara för hemskt ut.
Brooke stod kvar och skakade på huvudet. Han har då minsann ingen bra klädsmak.

- Gud vad snyggt det där är på dig.
Brooke gick fram till honom och tittade noga över utstyrseln. Hon gillade helt klart det hon såg. Tänka sig att en plantsim kan se jäkligt bra ut med lite snygga kläder på sig.
- Tycker du det? sa Noen lite trevande medan han drog i kläderna.
- Aa, det blev jätte bra. Vi tar nog de gröna jeansen och den där utstyrseln. Får se om jag kan hitta någon topp till jeansen på vägen till kassan.

Shoppingen hade tagit en stund och båda två kände att de började bli hungriga och beslöt sig för att leta efter ett fik. På väg till fiket möttes de av andra simmar som stannade till och stirrade på honom en stund innan de fortsatte gå.

- Jag antar att det inte är vanligt att se plantsimmar, sa Brooke och tog en klunk av sin latte.
- Som jag har sagt till dig förut så observerar vi mest simmar. Vi brukar inte visa oss. Därför är det inte konstigt att simmar stirrar på mig när de nog inte vet vad jag ens är.
- Måste vara lite jobbigt. Men du jag kom just på att jag aldrig har frågat vad du heter?
- Jag heter Noen Hanazono.

Brooke började inse att Noen inte verkade vara en så dum vän ändå. När han inte baktalade Nathan var han rätt trevlig att umgås med. Hon kände att hon rent av var villig att släppa in honom i sitt liv. Han kände ju trots allt ingen annan än henne ovanför marken och nu när Nathan inte var här slapp hon känna sig lika ensam med Noen som sällskap.